Skrivet av: Anders | november 11, 2011

Linköpings raketbyggare – Sky Chaser

Bilderna ovan kommer från Sky Chaser‘s verkstad som jag hade hade förmånen att få besöka i helgen. Där mötte jag Sebastian och Henrik som berättade om sina ambitiösa raketplaner och visade runt.

Första bilden, med de fem röda knapparna, visar ”den gamla kontrollpanel”. Enkelt och robust.

Den röda närbilden visar raketdysan på hybridraketmotor man är i färd att provköra. Hybrid i raketsammanhang betyder att motorn drivs med ett fast och ett flytande drivmedel. Det här testet ska köras med flytande syre (LOX) som oxidator och paraffin som bränsle. Jag funderade länge på varför raketdysan såg ut att vara gjord i röd plast, men Sebastian förklarade att den var målad röd för att man skulle kunna se om förbränningen var ojämn. Då kändes det tydligt vem som hade erfarenhet och vem som bara läst om raketer på amerikanska bloggar. =)

Ojämn förbränning är inget att leka med. När amerikanarna byggde F1-motorn till Saturn V-raketen var det ett av de svåraste problemen. Och ryssarna som annars är mästare på rymdfart gav upp och använde flera små dysor istället för en enda stor. Det ser man än idag på Sojuz-raketen, se bilden nedan.

Men jag fick tillfälle att bidra lite. Titta på bilden med den fyrkantig metallklumpen. Det är en sk lastcell, en elektrisk våg. Den införskaffades för att mäta hur mycket kraft raketmotorerna genererar och killarna undrade hur man kalibrerade den. Och det kunde en en branschkollega som jag fick tag på förklara.

Åter till hybridraketen, den är helt gjord i rostfritt stål och dysan är svarvad. Materialvalet är ingen tillfällighet för i Henrik vanliga jobb ingår att svetsa och jobba i just rostfritt. Och det tror jag är en av hemligheten bakom att Sky Chaser kommit så långt som man gjort. För Internet är fullt av hemsidor med 5-10 år gamla planer på raketer som aldrig lämnat ritbordet. Så det var inte utan att jag kände en viss tveksamhet på väg till intervjun. Men efter pratstunden tror jag att de kan, om inte få den obemannade raketen att nå rymden så i alla fall etablera sig bland världens mer kända amatörraketbyggare.

En av deras styrkor är kontaktnätet. Det de inte byggde själva hade de sunda planer om hur de skulle få hjälp med. Som att vika fallskärm, varför chansa och göra det själv om man kan få hjälp av dem som kan. Samma sak med konstruktion. Många raketgrupper är ganska teoretiska och bygger och testar och testar. Sky Chasers attityd är mer att ta färdiga, beprövade lösningar och lära sig det man behöver. Nästa motor till exempel, en alkohol/LOX-motor på 37 kN (kilo-Newton) är baserad på en liten hjälpmotor från den sovjetiska Vostok-raketen (den Jurij Gagarin flög med när han blev fösta människan i rymden). Också den motorn ska byggas i rostfritt, men den dysan ska bli ihålig och använda en välkänd metod där man låter det kalla drivmedlet kyla den heta väggarna på dysan.

Det var riktigt spännande att höra den sk injektorn, duschmunstycket som sprutar in LOX och etanol i motorn. Beroende på kylmetod i motorn kunde det vara enkelt eller enormt svårt att få att fungera. Sky Chaser hade mycket riktigt valt bort metoden med filmkylning, där bränslet även ska kyla motorn inifrån. På så sätt hoppas man undvika långa testserier som bara går ut på att få injektorhålen att spruta bränsle i exakt rätt riktning.

Ett annat exempel på bra kontaktnät var Copenhagen Suborbital, man har en vänlig rivalitet med danskarna. Man får inte hjälp med allt, vissa saker är väldigt hemligt. Men det lutar åt att man lånar metoden med att flyga från havet utanför Bornholm.

”Bonnjärn” kallade Sebastian stålet danskarna bygger sina raketdysor av och betonade ännu en gång fördelarna med rostfritt. Vänlig rivalitet som sagt.

På bilden nere till vänster ser vi en modell av raketnosen. Nosen är ännu bara gjord av svarvad (!) frigolit som ska tjäna som grund för gjutformen. Den färdiga raketnosen ska gjutas av glasfiber, om jag minns rätt.

Sista bilden visar tankarna för LOX och etanol och är enbart för testriggen. För raketen bygger man specialtankar för i, får man förmoda, rostfritt stål.

Tittar man på noskonen så ser man att det är ingen liten modellraket man bygger. Min första tanke när jag läste att de skulle använda etanol och bygga en 9 meter lång raket, det var att de försöker sig på en ”remake” av Wernher von Browns V-2. Men även om V-2 med sina 14 meter inte är så mycket längre så är motorn en 10-potens större, 264 kN enligt Astronautix. Men 9 meter? Jag frågade varför de gav sig på något så stort direkt och svaret jag fick var att mindre test-raketer var mest intressant om man ville samla mätvärden. Klokt eller inte, det ligger i alla fall i linje med filosofin att använda beprövad design och inte lägga resurser på för mycket prototyper. Jag är inte helt övertygad, men visst vore det underbart om ett gäng svenska amatörer kunde ge danskarna en match. (Svensk rymdindustri flyger förstås sen länge, läs gärna om den svensk rymdhistora på Sven Grahns utmärkta och grundliga webbsida).

Fortsättning följer, jag hoppas snart kunna skriva om hur det går med hybridmotortestet.


Responses

  1. Det där ser jättebra ut, du är duktig på att skriva det märks när man läser det.
    Stort tack än en gång, detta betyder mkt för oss som verksamhet

    MVH gänget i Sky chaser

  2. Tack för dom varma orden och lycka till. Vi behöver fler entreprenörer på jorden och i rymden.

  3. Svara
    +1

  4. Burde man ikke koncentrere sig om få startet en motor før man begynder at belære andre om rette materiale valg? Det kunne jo gå hen og blive ganske pinligt når/HVIS man lære en ting eller to?

    • Rasmus: Linköpingsgänget lägger rätt mycket energi på att få igång sina raketmotorer. Kommentaren om att deras val är bättre än Copenhagen Suborbitals har jag sällan sett på nätet, utan var något som kom fram när jag intervjuade dem för bloggen. Kul att ni hittade bloggen förresten.

  5. Finns det fördelar med att använda rostfritt?? Jag trodde det bara hade nackdelar pga dess dåliga värmeavledningsförmåga.
    ”Bonnjärn” eller Aluminium är brukligt då man behöver maximera värmeavledningsförmågan.
    Von Braun har redan testat och kommit fram till vilket materialet man behöver använda och det gjordes för 70 år sedan, inte var det rostfritt i alla fall.
    Utan filmkylning och ett bra material lär ni inte kunna skrämma upp kammartrycket särskilt mycket innan ni får en genombränning.
    Men jag kan ha fel, era tester får ju utvisa det :o)
    Lycka till!

    • Harry: rostfritts förtjänst som raket-material får vi nog fråga Sebastian om. Men underskatta honom inte, han brukar ha bra informationskällor.

  6. […] var de danska raketvännerna som upptäckt mitt repotage-inlägg om SRRG (som på den tiden kallade sig för Sky Chaser). Där berättade raketbyggaren Sebastian om sin […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: