I det här föredraget av Dr. Ann Marie Madigan får vi en alternativ förklaring till hur Sedna och de andra småplaneterna kan få fått sina underliga banor. SETI-instituet måste antingen ha haft en fantastisk timing att ha bokat henne bara dagar efter att Mike Brown förespråkade en Planet Nio. Eller så kände de till hennes forskning och beställde ett intressant svar.

För mig som lekman är de båda förslagens simuleringarna väldigt lika. Men medan Mike och Konstantin inte fick ihop något förslag med många små objekt så är det just vad Ann förespråkar. Iden är att småplaneterna tillsammans ska ha tillräcklig dragningskraft för att dra varandra in i de här banmönstren. Dessutom kunde Ann se i sina simuleringar hur småplaneterna bröt slig loss från Neptunus bana och blev lyfte sina perihelier, närmaste solavstånd lägre ut. Det här kan bli hur spännande som helst.

För översikts-observationerna Pan-STARRS och DECam kommer att kunna hitta de här objekten om de finns. Och inte helt oliksom Planet Nine handlar det också om en total massa på ca 1-10 jordmassor.

Tillägg. Nu har jag hittat pappret Ann skrev. http://arxiv.org/abs/1509.08920 Brown och Konstantin refererar till det i sin rapport. Det betyder alltså att de senare inte tror på Ann’s resultat. Men det vore fortfarande skoj att veta vad andra forskare säger om de här båda resultaten.

Planet Nine, som den kommit att kallas är en riktig teaser, det ska sägas först av allt.  Ungefär som när Higgs föreslog sin partikel för ett halvsekel sedan.  Eller fysikerna som letar supersträngar och supersymmetrier.

Mike Brown gissade att det kan ta 5 år att hitta den.  Och gav den typ 60% chans att faktiskt finnas.

Med det sagt, så är det en fantastisk story.  Min PC på jobbet kallar jag Sedna, efter Mike Browns småplanet (med en bana 69-936 AU ut från solen). Och Sedna spelar en huvudroll i den här upptäckten. När den hittades var den den enda vi kände till därutehelt ensam därute, en bra bit utanför Kuiper-bältet. Men nu har man hittat ett halvdussin till. Och det är här det börjar hetta till.

Titta på bilden överst på: http://www.findplanetnine.com/p/blog-page.html – äh, jag klistrar in Wikipedias variant här:

De lila banorna till vänster är omloppsbanor för Sedna-gänget (som ligger för långt bort för att vara utkastade av Neptunus). Gula banan åt höger är den tänkta banan för planet ”Nio”. För banorna till vänster är för samlade för att stanna så över årmiljonerna, det behöver finnas någon som håller ordning på (shepard) dem.

Och det man nu gjort är att man hittat en möjlig hypotes, både teoretisk och simulerat som kan förklara hur svärmen ser ut som den gör.

Konstantin Batygin (bara namnet!) är teoretikern och Mike Brown står för observationerna. Tillsammans har de suttit på Caltech och grubblat i halvannat år. De påstår till och med att de började med att försöka avfärda iden med en ny planet.  Med WISE-teleskopets kartläggning har man som som bekant planeter stora som Saturnus i den här häraden. Men till slut blev Mike och Konstantin ändå övertygade om att planeten kunde finnas och att presentera förslaget för världen.

En kul sak är att den troligen är en ”super-jord”, alltså den vanligaste storleks-klassen för de exoplaneter vi hittat. Vårt solsystem sticker snarast ut som inte har någon känd planet i den storleken. Man kan alltså använda kunskap från exoplanetforskningen för att motivera det rimliga det här förslaget. Det är häftigt.

Och varför uppmärksamheten? Förslag på nya planeter där ute brukar ha lite pseudo-vetenskap över sig. Den här hypotesen har helt enkelt lite bättre stöd (så här långt).
Simuleringen förklarar tre olika mönster man ser i hur banorna ligger till. (Det är lätt att läsa sig till på bloggen ovan).

Det är klockren vetenskaplig process. Man får mer data (TNO:er), man kastar ihop och testar en hypotes. Man väntar och hoppas på mer data och kanske en upptäkt.

Hur svår är den att hitta då? Hade den varit närmast solen i sin föreslagna bana så hade man kunnat hitta den med ett stöddigt amatör-teleskop. Så där tror man inte att den är. Man misstänker tvärtom att den gömmer sig bland galaxkärnans myller av stjärnor och
kräver de största instrument vi har för att hitta.

Så läget nu har förstås likheter med förutsägelserna om Neptunus runt 1845. Återstår att se om astronomerna vill lägga observationstid på att hitta Nine.

 

 

Boeings ISS-flygare CST-100 har fått ett namn, Starliner. Jag gillar det, det ger en känsla av att man vill resa i rymden och inte bara transportera någon.

 

 

2015 års mest spännande händelse:

Efter en sömning sommar smällde det till här på bloggen och jag fick 300 träffar två dagar i rad och ett par debatt-glada kommentarer att godkänna.

Det var de danska raketvännerna som upptäckt mitt repotage-inlägg om SRRG (som på den tiden kallade sig för Sky Chaser). Där berättade raketbyggaren Sebastian om sin passion för rostfritt stål och avfärdade danskarnas sk ”bonnjärn” i deras raketmotor. Mer om det nedan.

Och självaste Peter Madsen, en av Copenhagen Suborbitals grundare har länkat hit och ger Sebastian och gänget svar på tal i ”bonnjärnsfrågan”. Ursäkta om jag låter lite exhalterad, men en rymdblogg på svenska blir lätt en lite sömnig historia och att en bransch-kändis som Peter tittar in är riktigt skoj. Jag menar, Werner von Brown är död och en av mina fösta ”New Space-idoler” John Carmack (Armadillos grundare) har nyligen lagt sitt rymdprogram i malpåse. Så det är inte många andra, aktiva raketbyggare jag kan namnet på.

Ja, åter till raket-debatten. På sin blogg försvarar Peter sitt materialval och anser att rostfritt stål bland annat har för dålig värmeledningsförmåga. Ska bli spännande att följa vad SRRG:s svar på det blir.

Vidare skriver Sebastian på Facebook: ”Regarding the test pad? of course it is bolted into the concrete base (floor) we are not that stupid! And spectators are protected by a large ground-level bunker.” – Debatten verkar alltså ha handlat om vi svenskar ens förstår att skruva fast raketmotorn innan vi provkör =).

Vidare har man olika åsikter om var det är möjligt att flyga. Och den frågan är intressant. CS har gjort en elegant lösning i att flyga från havet utanför Bornholm. Det är helt enkelt mycket mindre byråkrati när man har allmänhet och egendom på långt avstånd. Sebastian verkar däremot åter vara öppen för att flyga från Esrange eller norska Andøya Rakettskytefelt.

Sedan skriver Peter om hur mycket SRRG kopierat, bland annat från CS och påpekar att kopiering gör att man inte lär sig något nytt. Jag har inte läst allt, så jag ska inte kommentera det, men vad man ska komma ihåg är att CS har ett mellan 10 och 100 gånger större team. SRRG:s styrka är att helt enkelt undvika ”raketforskning” med långa testserier utan istället använda redan utvecklad teknik. Om det fungerar? Den som lever får se. Men jag tror hela New Space-trenden bygger på Internet och den nya möjligheten att ta till sig information över nätet istället för skaffa all information från gamla böcker och egna tester.

Någon kommentatör påpekade att redan von Brown testat och avfärdat rostfritt stål. Och så kan det säkert vara. Men tekniken utvecklas och idag kanske rostfritt är lättare för små spelare som SRRG att använda. Traditionellt har det varit ett ganska svåranvänt material.

Följ gärna CS och SRRG på Facebook.

/Anders

Idag sker en förändring för er som brukar titta i högerspalten här, på nyhetsflödet.

Anledningen är att gratis-tjänsten ”Google Reader” upphör i sommar och det är där jag haft min RSS-länksamling och strömmat hit rubrikerna och tillhörande länkar. Stort tack till Google för de här åren, det har verkligen livat upp Tyngdlöst.

Istället har jag nu börjat flytta över länksamlingen till ”Yahoo pipes”. Tanken är att innehållet ska vara ungefär det samma men jag passar på att rensa lite och Pipes ger möjlighet att förfina en del detaljer. (Arxiv berörs inte då det flödet inte går via Google).

Målet är delvis att ge en ögonblicksbild över nyhetsflödet det sista dygnet. Just nu har jag fem avdelningar. Först en med svenska nyheter och bloggar på svenska. (Jag slår ihop de två jag hade tidigare, för nu kan jag styra bättre).

Nästa avdelning är Copenhagen Suborbitals. Jag vill ge bloggen lite mer nordisk prägel, så jag tar med danskarnas äventyr. (SRRG, Raketflygarna i Linköping använder mest Facebook, så jag har inte kommit på hur jag ska importera det, om det ens går).

Nordiskt är en ny avdelning med bloggar från hela norden (och svenska nyheter på engelska). Här hittar man Norska raketbasen Andøya och ett par LOFAR-relaterade bloggar.

Space New innehåller rubriker från sidor som Bad Astronomy och Planetary Society. Jag har inte flyttat över allt jag hade på Google. Kanske är det bättre att fokusera på ett urval. Kommentera gärna!

Sista avdelningen som sammanställs via Yahoo Pipes är ”Podcasts”, innehållet lär inte förändras, det finns helt enkelt inte så många ljudkällor att välja på.

Ett tag framöver så finns både gamla och nya sammanställningarna på högersidan så jag kan jämföra och se om något verkar galet. Men när Google stänger av sin tjänst eller när jag är nöjd så rensar jag upp.

Om någon är intreserad av att göra något liknande så skriv en kommentar så skriver jag ett inlägg om hur jag gjort.

Igår, söndag, lyckades Antares-raketen äntligen starta för första gången. Vid första försöket i onsdags lossnade inte alla kablar som de skulle. Och andra försöket stöp på att det blåste förmycket. Men igår kom Orbitals nya raket iväg och testflygningen verkar ha gått bra.

Youtube-videon nedan visar flera intressanta moment.

• 0:37 Start
• 1:38 Kul bild där perspektivet gör att raketen ser ut att åka sidledes i förhållande till molnen.
• 4:33 Förstasteget separerar från raketen. Nu följer över en minut utan motorpådrag.
• 5:54 Bild inifrån noskonen som delar på sig och försvinner från Cygnus-attrappen.
• 6:00 Direkt efter det lossnar en del till från raketen och andrasteget startar.
• 8:56 Medan andrastegets fastbränsle brinner ut verkar man kunna se två stjärnor.
• 9:00 Ombord-videon blir brus och resten av videon är datorsimulering där andrasteget lämnar simulatorlasten.

Senare i år ska raketen lyfta en riktig rymdfarkost, Cygnus-kapseln med last till ISS. Det blir den första av 8 flygningar till ISS som NASA beställt.

Ikväll är det äntligen dags för första startförsöket för Orbital Science nya raket Antares. 23:00 öppnar ”fönstret”, den tid då de får flyga och senaste start-tid är 01:00, svensk tid.

Antares på startplattan på Wallops Island. Bildkälla: NASA

Just nu är vädret lite skakigt och NASA bedömer det som 55% chans att man kan flyga idag. Spännade värre. Går det inte så har är det inplanerat nya ”fönster” 18-21 april.

Namnet på raketbasen är lite skoj, ”Mid-Atlantic Regional Spaceport”, förkortat MARS. Det ligger alltså mitt på östkusten. För oss svenskar kanske ”ganska nära Washington DC” är bästa beskrivningen.

Jag skrev häromdagen om det fantastiska att en 40 år gammal motor (som återupptäcktes i ett förråd när Sovjet föll) äntligen får flyga. Annars är det raketen vanlighet som jag tycker är viktig.

När man bestämde att Rymdfärjan var för osäker att flyga så lät NASA två privata företag designa nya raketer för att förse rymdstationen ISS med transporter. Det ena företaget misslyckades och gick under. Det andra var det mycket omtalade SpaceX som redan flugit sin Dragon till ISS. Men NASA ville ha två företag så Orbital fick ta över det andra kontraktet (vilket delvis förklarar varför de ligger ett år efter SpaceX). Iden är alltså att låta privata aktörer komma in och ta över flygningar till låg omloppsbana, vilket jag tycker är en jättebra ide. Statliga aktörer bör hålla på med forskning, men rutinflygning sker bättre i näringslivet. Så för mig är det ett framsteg för rymdflygningen att NASA kan gå ut och upphandla rymdflygning och få två företag att leverera. (Om det nu går bra för Orbital. Jag håller tummarna).

Just nu följer jag med på forumtråd på NASASpaceflight.com (som trots namnet inte alls är en NASA-site utan en site med NASA-fans).

Läs mer om raketen här (engeska).

Uppdatering! Uppskjutningen under onsdagkvällen avbröts. När tornet skulle separera från raketen var det en kabel som inte lossnade som den skulle. Orbital har inte meddelat än när de tänker göra nästa startförsök.

Det är hög tid att ge den här bloggen lite uppmärksamhet igen – det är över en månad sedan förra inlägget. För rymdintresset är det inget fel på, även mitt engagemang för att skriva går i vågor. Så vad ska man skriva om 2013? Vad händer över huvud taget i år? Jag tror det kommer att vara ett år av många, små nyheter. Som att Estland planerar att skicka upp sin första satellit, ESTCube-1. Eller att Mars-strövaren Curiosity kanske når fram till Mount Sharp och kan börja undersöka de urgamla sediment-lagren vid bergets fot. (Ingen har ens vågat säga att de hoppas på det, men visst drömmer jag om att de ska hitta spår av urgammalt liv där).

Just nu är det tre uppskjutningar jag ser fram emot: Raketen Antares premiärflygning, uppskjutningen av Gaia och den kinesiska månbilen.

Det är verkligen på tiden att det mjuklandar något på månen igen. Det har inte hänt sen Luna 24 gjorde det 1976. Så jag håller tummarna för att landningen lyckas och att kineserna är ger NASA en match om förmågan visa upp resultaten för allmänheten.

Det Europeiska rymdteleskopet Gaia är på ytan mindre spekakulärt, dess uppdrag är att mäta avståndet till våra närmaste stjärnor i Vintergatan. Men arbetet är nog så viktigt, för avståndsmätning är något av det svåraste och viktigaste inom astronomin, för det lägger grunden till att förstå stjärnornas liv och för att bestämma avstånd till ännu mer avlägna objekt som stjärnhopar och galaxer. Uppdraget är en uppföljning av det lyckade Hipparcos-projektet som mätte stjärn-parallaxer mellan 1989 och 1993. Gaia:s mål i siffror är svindlande. En miljard stjärnor ska få avståndet mätt. Som bonus hoppas man hitta asteroider med omloppsbana innanför jordens bana. Det är betydelsefullt för det är svårt att leta småplaneter på jordens solsida! Dessutom räknar man med att hitta hundratusentals kvasarer och tusentals exo-planeter. Einsteins allmänna relativitetsteori tänker man också testa. Enligt Wikipedia är uppskjutningen planerad till oktober. Peppar, peppar.

Vad är då så spännande med Antares-flygningen? Raketen byggs för att lyfta sin Cygnus-farkosten med förnödenheter till ISS. Inget som inte Progress, Rymdfärjan, ATV, HTV och Dragon redan gjort. Men en ny rymd-raket är alltid en ny rymd-raket, det är inte varje dag vi ser en helt ny modell flyga. (Kanske var europeiska Vega förra nytillskottet?) Men Antares har historia ombord. De två motorerna på första-steget kommer från det sovjetiska månprogrammet! NK-33 byggdes nämligen för att ersätta motorerna på den olycksförföljda N1-raketen.

Men Sovjet förlorade månkapplöpningen och av politiska skäl ville man sopa försöket under mattan så det var på vippen att hela lagret av NK-33-motorer skrotades. Istället samlade de damm och efter murens fall har några sålt till amerikaner som renoverat och provkört dem. Och nu ska de, efter 40 år, äntligen få premiär-flyga. Och motorn är ett litet mästerverk, dess dragkraft är 137 gånger högre än motorns vikt, en siffra som få raket-motorer någonsin överträffat. Provflygningen, som alltså inte går till ISS, planeras ske på onsdag.

Och till sist, här hemmavid har SRRG (tidigare Skychaser) byggt en testrigg för sin kommande 34 kN-motor. Dessa underbara galningar!

Rymdteleskopet WISE, en av mina favoriter där uppe, fortsätter att bjuda på nya upptäckter, långt efter att NASA stängt av det.

Nu senast en riktigt nära nyhet, ett stärnsystem bara 6.5 ljusår bort. Systemet består av två bruna dvärgar och har fått namnet WISE 1049-5319. Det är bara Barnards stjärna och Alpha Centauri som är närmare. Och det är det närmaste systemet man upptäckt sen man hittade just Barnards stjärna år 1916. Nya grannar med andra ord.