Det var Svetoslav på forumet NASASpaceflight.com som skrev:

IT’s NOT a JOKE!!! There’s telemetry received!

Han brukar vara bland de mer väliformerade där.

Rymdsond snappade snabbt upp nyheten och pekade även på ESA:s informativa artikel: ESA tracking station establishes contact with Russia’s Mars mission om vad de gjort i Perth i Australien.

En viktig sak, tror man, är att sonden där nere är solbelyst, dvs får ström från solpanelerna när den flyger över Australien. Men den flyger i jordens skugga när är över Ryssland. Kanske fick den bättre med ström där nere och kunde svara. Det ESA gjorde var att montera en liten extra sändare på en parabolatenn på 15-meter. Och igår lyckades man skicka ett kommando om att starta radion. Och sonden svarade med en radiosignal! Och idag flög den över Perth igen och då fick man telemetri, alltså mätdata och information från sonden. Så nu har man något att sätta sig och analysera – nu är det hur spännande som helst. Vad säger signalerna? Går sonden att rädda. Kan den flyga till Mars? Buden är många. Universetoday.com försöker reda ut varför vissa säger att upskjutningsfönstret redan har stängt medan andra fortfarande hoppas. Förstår jag läget rätt så är det nu kört att flyga som planerat. Nu måste man, även i allra bästa fall, kompromissa. Kanske bara flyga till mars men inte hem. Kanske vänta i omloppsbana runt jorden till nästa ”fönster” om 26 månader, kanske dumpa landaren och flyga till mars med bara satelliten. Dramat går vidare.

Fobos Grunt under förberedelsearbetet. Bild: Roskosmos

Ryssarna hävdar att hydrazinet ombord inte utgör någon fara. Vid ett återinträde kommer bränsletankarna att brinna upp och bränslet att spridas för vinden, så det blir ofarligt. Det var Jim Oberg, expert på rysk rymdfart, som stod för den pessimistiska förutsägelsen att hydrasinet skulle frysa och nå ner till jordytan.

Två livstecken verkar man ändå få. Dels tumlar den inte, det kan man se från jordytan och det tyder på att styrsystemet arbetar. Dessutom verkar omloppsbanan inte ändra sig som väntat, något som man tolkar som att styrraketer arbetar eller att något läcker ut och gör att banan förändras. Det här har vi vetat i en vecka, men man är nu lite säkrare på att det inte är ett mätfel.

Det börjar också klarna varför det är så svårt att kommunicera med sonden, den ligger för lågt. Planen var att raketmotorerna skulle starta automatiskt och föra sonden långt bort från jorden, där den är lättare att se och följa den med radiosantennerna. I LEO, låg jordbana, beter den sig nästan som ett flygplan, den flyger så lågt att den bara syns från en liten del av jordytan i taget. Ryssarna har dessutom inte kvar de radio-fartyg man hade på Sovjettiden som kunde kommunicera med satelliter från t ex Stilla Havet. Ytterligare ett problem med att sonden är för nära jorden är att man är orolig att styrsignalerna ska bli så starka att radiomottagaren förstörs, därför har man fått vara försiktig.

Mer om kommunikationsproblemen: RussianSpaceWeb.com

Emily Lakdawalla sammanfattar: Phobos-Grunt status, launch plus six days

Ryska rymdflygstyrelsens bildarkiv: Roskosmos bildarkiv

Sojuz TMA-22 görs redo för start. Bild: NASA, Joe Acaba

NASA-astronauten Dan Burbank och ryska kosmonauterna Anton Shkaplerov och Anatoly Ivanishin blir de första att använda de nya regnrockarna. Bild: NASA astronaut Joe Acaba

Notis på Rymdkanalen om uppskjutningen, med videolänkar.

(Klicka eller ladda om för att se få aktuell position). På siten ovan kan man även se aktuell höjd, just nu flyger sonden på ”206×334 km”, vilket ska utläsas som en aningen elliptiska banan runt jorden som har en lägsta höjd på 206 km och en högsta höjd på 334. Som jämförelse: ISS, rymdstationen befinner sig vanligen på en konstand höjd på 340 till 400 km). Det är 206 km, den lägsta av de två som är den viktigaste. För det är den som avgör hur länge det dröjer innan sonden störtar och förstörs. 200 km är inte långt, det är ungefär som sträckan mellan Örebro och Stockholm. Uppgifter om när den riskerar att störta varierar, vissa säger i slutet av november, andra i början av nästa år.

Mer svensk rapportering:

Astrowebb rapporterade om uppskjutningen, inklusive videolänk och har en bra, förklarande bild på själva rymdfarkosten. Notera särskilt de spiralformade antennerna. Mycket av dramat består i spekulationer om vad som hänt med dem, om de är skymda av raketsteget och hur man ska få kontakt via dem.

Popast skriver idag. Men egentligen har ingen, varken media eller Roskosmos några nyheter. Det man vet är att sonden inte roterar okontrollerat (vilket skulle visa att styrsystemen inte fungerar och är alltså goda nyheter). Men man får inte radiokontakt, varken telemetri-sändningar därifrån eller radiokommandon till satelliten.

Även Rymdsond har en notis idag. Här kan man fylla i att Fobos Grunt egentligen inte hamnat i fel bana, man är bara kvar i en bana man borde ha lämnat. Nu eller snart borde man inte vara inom synhåll från jorden utan i omloppsbana runt solen, en sk Hohmannbana som tangerar både jordens och Mars banor.

Just nu står det inga människoliv på spel. Störstar sonden är risken att någon träffas samma som för UARS och ROSAT, en på några tusen. Men Fobos Grunt har tyvärr 8.3 ton giftigt drivmedel, hydrazin och dikvävetetroxid ombord. Det är det man ska oroa sig över och absolut inte de mikroskopska mängderna radioaktivt material som vissa media rapporterat om. Det är inte som marsbilen Curiosity som drivs av en radioisotopgenerator. Den får vi verkligen hoppas att den inte störtar när den flyger inom kort för den innehåller betydande mängder plutonium. Slutsatsen är att Phobos Grunt har potential att kunna bli rymdålderns giftigare återinträde.

Vad händer härnäst?

Det här är inte så lite ironiskt, vi har en, troligen, fungerande farkost i omloppsbana, ungefär där den skulle vara. Och det faktum att den inte tumlar runt utan vänder sig mot solen tyder på att minst delar av styrsystemet och datorerna fungerar som de ska. Så i bästa fall är det bara något fånigt dator eller systemfel som man kan lösa enkelt när man väl kommer på vad det är. Men ändå är de flesta överens om att chanserna är ganska små, man har redan i flera dagar försökt få Fobos Grunt att svara. Inga enskilda människoliv står som sagt på spel, men rapporteringen har ändå katastofkaraktär, säkra uppgifter är få, rykten och direkta felaktigheter är vanliga. Så jag tänkte byta ämne, från att samla och presentera information till att resonera runt frågor folk haft på forumen.

Spekulationer

Kan inte ESA eller NASA hjälpa till?
Det är en berättigad fråga och arvet från Sovjet-tiden hänger kvar. Då hände det att man i PR-syfte mörkade katastrofer med tusentals döda. (Lite som flygbolag som prioriterar att måla över sina logotyper om ett flygplan störtat). Men, jo, ESA:s markstationer är redan med och lyssnar och NASA har meddelat att man hjälper till om man blir tillfrågade och kan göra något.

Borde man inte ha behållit Rymdfärjan och använt den för att flyga upp och rädda Fobos Grunt?
Även om teknik och logistik skulle tillåta det så sätter ekonomin stopp. Själva sonden kostade bara 1.5 miljarder rubler att bygga, det är ca 320 miljoner svenska kronor. (Projektet som helhet väntades kosta 5 miljarder rubler.) En enda flygning med rymdfärjan kostar många gånger mer så det är inte försvarbart alls. (Det där bland annat därför man inte flyger med färjan längre, den var för dyr).

Skulle man inte kunna flyga med en Sojuz från ISS och fixa Fobos Grunt?
Det en intressant tanke som egentligen har ett tråkigt svar, det är nog inte tekniskt möjligt. Sojuz har bara bränsle för att flyga någon dag och direkt till jorden. Men bortsett från det så är intressant nog är ISS och Fobos Grunts banor väldigt lika varandra. Ungefär samma höjd och liknande ”inklination”, lutning mot ekvatorn. Men, och det finns ett men, banorna korsar varandra, banorna har väldigt olika uppstigande nod, de korsar jordens ekvator vid alltför olika positioner. Det här är lurigt att förklara i text men den manöver man skulle behöva göra kallas planskifte. Det innebär att omloppsbanans form behålls men man lutar om banplanet och retsamt nog går det åt massor av raketbränsle för det och det omöjliggör en räddningsaktion från ISS.

Skulle man inte kunna flyga med en Sojuz från jorden då?
Ja, tittar man bara på prislappen så vore det kanske möjligt. Och i dessa tider med bankkriser och inte särskilt billig olja så är det gas och oljeexporterande Ryssland inte Europas fattigaste land. Men här sätter ledtiden stopp. Att bygga en Sojuz tar flera år och de som finns är uppbokade för att hålla ISS igång. Inte ens rika västerlänningar som vill och har råd att köpa en biljett får göra det just nu för alla platser är upptagna.

Skulle man inte kunna skicka en obemannad farkost, t ex rymdflygplanet X-37B?
Ja, det vill man nog vilja kunna göra i framtiden. Det pågår små forskningsprojekt där man vill få farkosterna att bli bättre på att samarbeta med varandra. Svenska PRISMA är ett utmärkt exempel på det. Men det ligger ännu i framtiden, idag är området grundforskning och tidig teknikutveckling. Ska man åka och serva rymdfarkoster idag måste situationen vara som med Hubble-teleskopet som redan från början var konstruerat för att kunna flyga med och bli reparerat från Rymdfärjan.

För framtiden, när bilden ovan slutar fungera, så sparar jag en ”stillbild” på hur det såg ut idag:

Phobos Grunt's position november 12, 2011

Bilderna ovan kommer från Sky Chaser‘s verkstad som jag hade hade förmånen att få besöka i helgen. Där mötte jag Sebastian och Henrik som berättade om sina ambitiösa raketplaner och visade runt.

Första bilden, med de fem röda knapparna, visar ”den gamla kontrollpanel”. Enkelt och robust.

Den röda närbilden visar raketdysan på hybridraketmotor man är i färd att provköra. Hybrid i raketsammanhang betyder att motorn drivs med ett fast och ett flytande drivmedel. Det här testet ska köras med flytande syre (LOX) som oxidator och paraffin som bränsle. Jag funderade länge på varför raketdysan såg ut att vara gjord i röd plast, men Sebastian förklarade att den var målad röd för att man skulle kunna se om förbränningen var ojämn. Då kändes det tydligt vem som hade erfarenhet och vem som bara läst om raketer på amerikanska bloggar. =)

Ojämn förbränning är inget att leka med. När amerikanarna byggde F1-motorn till Saturn V-raketen var det ett av de svåraste problemen. Och ryssarna som annars är mästare på rymdfart gav upp och använde flera små dysor istället för en enda stor. Det ser man än idag på Sojuz-raketen, se bilden nedan.

Men jag fick tillfälle att bidra lite. Titta på bilden med den fyrkantig metallklumpen. Det är en sk lastcell, en elektrisk våg. Den införskaffades för att mäta hur mycket kraft raketmotorerna genererar och killarna undrade hur man kalibrerade den. Och det kunde en en branschkollega som jag fick tag på förklara.

Åter till hybridraketen, den är helt gjord i rostfritt stål och dysan är svarvad. Materialvalet är ingen tillfällighet för i Henrik vanliga jobb ingår att svetsa och jobba i just rostfritt. Och det tror jag är en av hemligheten bakom att Sky Chaser kommit så långt som man gjort. För Internet är fullt av hemsidor med 5-10 år gamla planer på raketer som aldrig lämnat ritbordet. Så det var inte utan att jag kände en viss tveksamhet på väg till intervjun. Men efter pratstunden tror jag att de kan, om inte få den obemannade raketen att nå rymden så i alla fall etablera sig bland världens mer kända amatörraketbyggare.

En av deras styrkor är kontaktnätet. Det de inte byggde själva hade de sunda planer om hur de skulle få hjälp med. Som att vika fallskärm, varför chansa och göra det själv om man kan få hjälp av dem som kan. Samma sak med konstruktion. Många raketgrupper är ganska teoretiska och bygger och testar och testar. Sky Chasers attityd är mer att ta färdiga, beprövade lösningar och lära sig det man behöver. Nästa motor till exempel, en alkohol/LOX-motor på 37 kN (kilo-Newton) är baserad på en liten hjälpmotor från den sovjetiska Vostok-raketen (den Jurij Gagarin flög med när han blev fösta människan i rymden). Också den motorn ska byggas i rostfritt, men den dysan ska bli ihålig och använda en välkänd metod där man låter det kalla drivmedlet kyla den heta väggarna på dysan.

Det var riktigt spännande att höra den sk injektorn, duschmunstycket som sprutar in LOX och etanol i motorn. Beroende på kylmetod i motorn kunde det vara enkelt eller enormt svårt att få att fungera. Sky Chaser hade mycket riktigt valt bort metoden med filmkylning, där bränslet även ska kyla motorn inifrån. På så sätt hoppas man undvika långa testserier som bara går ut på att få injektorhålen att spruta bränsle i exakt rätt riktning.

Ett annat exempel på bra kontaktnät var Copenhagen Suborbital, man har en vänlig rivalitet med danskarna. Man får inte hjälp med allt, vissa saker är väldigt hemligt. Men det lutar åt att man lånar metoden med att flyga från havet utanför Bornholm.

”Bonnjärn” kallade Sebastian stålet danskarna bygger sina raketdysor av och betonade ännu en gång fördelarna med rostfritt. Vänlig rivalitet som sagt.

På bilden nere till vänster ser vi en modell av raketnosen. Nosen är ännu bara gjord av svarvad (!) frigolit som ska tjäna som grund för gjutformen. Den färdiga raketnosen ska gjutas av glasfiber, om jag minns rätt.

Sista bilden visar tankarna för LOX och etanol och är enbart för testriggen. För raketen bygger man specialtankar för i, får man förmoda, rostfritt stål.

Tittar man på noskonen så ser man att det är ingen liten modellraket man bygger. Min första tanke när jag läste att de skulle använda etanol och bygga en 9 meter lång raket, det var att de försöker sig på en ”remake” av Wernher von Browns V-2. Men även om V-2 med sina 14 meter inte är så mycket längre så är motorn en 10-potens större, 264 kN enligt Astronautix. Men 9 meter? Jag frågade varför de gav sig på något så stort direkt och svaret jag fick var att mindre test-raketer var mest intressant om man ville samla mätvärden. Klokt eller inte, det ligger i alla fall i linje med filosofin att använda beprövad design och inte lägga resurser på för mycket prototyper. Jag är inte helt övertygad, men visst vore det underbart om ett gäng svenska amatörer kunde ge danskarna en match. (Svensk rymdindustri flyger förstås sen länge, läs gärna om den svensk rymdhistora på Sven Grahns utmärkta och grundliga webbsida).

Fortsättning följer, jag hoppas snart kunna skriva om hur det går med hybridmotortestet.

Draconiderna
Inlägget Nu bjuder Draken på stjärnfall – tips för dig som vill vara med läste jag och tack vare det såg jag stjärnfallen. Med sovsäck och liggunderlag gick jag ut i den råkalla natten och lade mig på gräsmattan (Draken stod ungefär i zenit så att ligga på rygg gav bra överblick). Och vilka stjärnfall! 30 stycken kanske jag såg, den bästa meteorskuren jag sett.

Mörk energi
Nästa inlägg, Nobelpris till supernovaforskarna som upptäckte universums acceleration var också trevlig läsning. Det är inte varje år ett Nobelpris går till astrofysiker.

Premiärflygning
Första Galileo-satelliterna lyfter med rysk raket från ESA:s bas var en nyhet som jag också tog upp: Dubbelpremiär för Sojuz och Galileo. Det kändes väldigt bra för de bemannade flygningarna rymdstationen ISS att Sojuzflygningarna går bra igen, efter sommarens missöden.

Eris och Pluto lika stora
I månadens sista inlägg från Popast, Eris och Pluto: lika stora men med varsin hemlig historia, tar Popast upp frågan om vem som är störst, Pluto eller Eris. Eris blev mätt med stjärn-ockultation och visade sig vara mindre än man trott, i stort sett lika stor som Pluto. Men man citerar Eris upptäckare, Mike Brown som påpekar att Eris är betydligt tyngre och har därmed högre densitet så några ”enäggstvillingar” är de inte. Olika densitet betyder olika uppbyggnad och varför de är så olika får framtida forskning förklara.

Svensk rymd-debatt
Det blir en ny svensk forskningssatellit skriver Popast entusiastiskt. Sven Grahn slår däremot an en ett allvarligare tonläge i Sverige i rymden – varför? och även Dag Kättström är engagerad: Rymdstyrelsen måste satsa svenskt.

Var skrivs det mest? På Rymdsond eller Cassiopeiabloggen?
Rymdsond har nu på allvar tagit upp kampen med Cassiopeiabloggen om tätast rymdrapportering och vinner klart inläggskampen på 74 inlägg mot 31. Men jag vågar påstå att Cassiopeia vinner på antal nyhetsnotiser då man har sådär 3-4 ämnen per dag. (Och månaden innan skrev båda bloggarna aningen fler, 76 inlägg mot 32. Så det var ingen tillfällig spurt utan den den svenska rymdblogosfären verkar må bra just nu).

Rymdsond rapporterade bland annat om konferensen DPS/EPSC 2011 och skrev om den i flera inlägg, till exempel med nyheten om att Venus Express hittat ett tunt ozonlager runt just planeten Venus.

Cassiopeiabloggen har liksom Popast en länk http://www.astb.se/cassiopeiabloggen/?m=201110 till månadens inlägg. Med den skillnaden att här ryms inte alla inlägg på en sida. Och inte på tre långa sidor heller! Det är en makalös produktivitet och bredd på nyheterna. Inlägget med Uranus förbryllande vita fläck vill jag lyfta fram: Uranus ljusa fläck förbryllar.

Bruna dvärgar
Bruna pyttedvärgar en masse!. Man känner till ungefär lika många Bruna dvärgar som exoplaneter, sådär 600 stycken. Men en rapport om två dussin på en gång, det är häftigt.

Simulerad marsresa – Mars500
Assiye ”Assi” Süer påminner i Tillbaka från planeten Mars om att de instängda ”marsresenärerna” i Mars500-projektet snart ska få komma ut igen. Sluttampen är extra intressant för så länge har aldrig människor varit isolerade förut. Det är förstås viktigt att veta att man över huvud taget står ut att bo tillsammans så tätt, så länge. Vi vill ju inte att första marsresan ska bli som en skräckfilm i verkligheten.

På gång på rymdbasen Esrange
Jag skiner alltid upp när vår rymdbas Esrange får uppmärksamhet. Som i Rymdkanalens gästinlägg med Sven Grahn: MASER-12 i Solna – upp från Esrange 26 november

Och Swedish Space Corporation rapporterar att uppskjutningen av TEXUS 48, en Skylark-raket, är… uppskjuten. Orsak: bra väder! Man vill ha is så nyttolasten inte riskerar att landa i vatten!

Månens rikedomar
Månen gömmer en titanskatt berättar Geomatiknyheter. Det kommer nog att dröja årtionden innan vi börjar ta vara på råvarorna i rymden, men jag tycker ändå det är viktigt att bevaka alla möjligheter att göra rymdfarten lönsam och oberoende av statliga pengar. Och tänk vilken miljövinst det vore att slippa gruvbrytning på jorden.

Det blev en liten rundtur i den svenska blogosfären. Kul att det var så pass mycket svenska notiser. Över lag imponeras jag över bredden på vad som skrivs. Det finns personliga bloggar och det finns bransch-bloggar. Det finns bloggar som bevakar utlandet och det finns bloggar med kulturella djupdykningar och astrofotobloggar.

Shenzhou-8 startar.

Den här rymdfärden är lite annorlunda på flera sätt. Det är inte bara ett viktigt steg för kineserna, att som tredje nation i världen bygga en rymdstation. Rymdkapseln är designad för att flygas bemannad men flyger här obemannad. Det kan man t ex se på räddningstornet i toppen av raketen. Obemannad kommer den att docka med Tiangong 1 men sedan återvända till jorden och landa med fallskärm. Jag är inte säker på vad syftet med det är, men kineserna jobbar försiktigt men målmedvetet och ser det här kanske som ett övningsflygning för framtida bemannade resor.

Läs mer på Karis blogg Rymdsond:
Kinesiska rymdsonden Shenzhou-8 på väg mot rymdstationen

Kinesiska rymdsonden Shenzhou-8 lyfter redan vid midnatt mot rymdstation

PS
Det verkar vara lite problem med RSS-flödena just nu. Jag hoppas det löser sig av sig
själv så jag inte behöver bygga om maskineriet. =)
DS

Själva starten är tre minuter in i videon. Man märker att det är tropiskt klimat där nere för raketen försvinner snart in i dimman. Naturen ser helt annorlunda ut mot stäppen i Kazakstan där raket-typen också skjuts upp. (För att inte tala om taigan runt Plesetsk Cosmodrome.)

Uppskjutningen hamnade kanske inte tidningarnas förstasidorna, särskilt inte en dag när Libyerna firar att inbördeskriget nu är över. Men rymdskottet är ändå intressant på flera sätt.

Bara det att en sovjetisk/rysk raket nu flyger från en europeisk rymdbas tycker jag är spännande. Mycket är sig likt, framförallt de fyra, koniska booster-raketerna. Men monteringen av raketen är annorlunda. I Väst monterar man ofta raketerna, eller i alla fall lasten, stående (vertikalt). I öst valde man oftare att montera raketen liggande och tippa upp den på plats. Fördelen är att man då kan ha mycket lägre monteringshallar och slipper transportera raketen stående.

Här har man valt en kombination, lasten lyft på den upprättstående bärraketen. Det passar kunderna som är vana vid att inte behöva stjälpa satelliten. Men den långa nederdelen av raketen monteras på traditionellt, ryskt vis, liggande i hall och körs på järnvägsspår till startplatsen.

Här finns ett ordentligt bildarkiv där man kan se hur det gick till: Liftoff of Soyuz flight VS01

Galileo då? Vad en GPS-navigator är vet alla idag och och många vet även att ryssarna har ett eget system, GLONASS, som för övrigt är på väg att bli komplett i år. Ska då Europa (normalt är det ESA man avser när man pratar om Europa och rymdfart, men i det här projketet är EU mer inblandat än vanligt) verkligen lägga pengar på ett eget system? Det är ett antal miljarder till en tjänst som USA och Ryssland skänker bort, gratis. Det är ingen lätt fråga, GPS och GLONASS är i grunden militära system och så beroende som samhället är på väg att bli av ”GPS” så kanske det ändå är vettigt att betala för ett eget system. Och redan idag finns mottagare som tar emot både GPS och GLONASS och kan få bättre prestanda genom att samköra systemen. Tanken är att även Galileo ska gå att samköra med de andra systemen.

Även för rymdstationen ISS känns det väldigt bra att Sojuz flög som den ska. Astronauterna däruppe är helt beroende av Sojuz nu när Rymdfärjan inte flyger längre så jag drar en lättnadens suck av att vi nu har minst två lyckade Sojuz-flygningar på rad.


Slutligen ett par bilder från Wikipedia för att illustrera hur de 30 Galileosatelliterna planeras flyga.

Motorn är en hybridmotor planerad att ge 6 kN (JAS Gripens motor ger, som jämförelse, 80 kN med efterbrännkammare).

Resultatet blev Peter Madsen att motorn gav 7 kN i 22 sekunder istället för planerade 6 kN i 25 sekunder. Det låter lovande att de kom så nära önskade siffror.

Den vita röken som syns i testet är vattenånga från vatten man spolar över teststället för att dämpa ljudet – en teknik som används vid många raketuppskjutningar.

Här är en kul video på hur de byggde teststället. Det ser ut som om de bygger LEGO med gigantiska betongklossar.